Pappatid

Mamma Mia ska på möte.

Jag värmer middag och tar ungarna till den kommunala simhallen. Vi cyklar, bilbarnstolen sitter fast i husbilen och att ta husbilen en knapp kilometer… vi cyklar.

Lillan har bajsat. Det är kvalmigt och trångt i omklädningsrummet. Unga skäggiga pappor som är miljöpartister tittar kritiskt ogenerat, men jag kan minsann både torka bajs och byta om.

Det kommunala badet har ny arrendator och har blivit renoverat… eller håller på att renoveras? I taket hänger nakna glödlampor i en lång elkabel men vattnet är så varmt att en hel reumatikerförening gjort vågen.

Nya ägare som har råd att värma? ”Det är alltid varmare på tisdagar” säger någon. Jag gillar tisdagar. Lillen badar loss med bästa kompisen William och jag glider ner i varmvattnet med min dotter hårt slingrad om min hals. Hennes ögon gnistrar av nyfiken upptäckarglädje och jag avundas den barnsliga glädje en kommunal simbassäng från 1975 kan ge just ett litet barn.

Bild på dotter

Här är morfäder, farmödrar, unga pappor och kvinnor i fertil ålder och barn i simskola. Simläraren ser ut precis som mig – om jag inte kört lastbil, tankat vägkrogslunch och druckit öl framför TV:n. Jag låtsas inte se. Miljöpartisterna guppar i sina skägg med varsin unge på ett flytetyg av mattfärgad röd frigolit. Tittar ogenerat med sina skägg, ”Hej! Jag klarar nog detta jag också ska ni se!”.

Vi går upp, blir förvirrad framför två kritvita sprillans nya dörrar helt utan vägledning. Vilken är dam och vilken är herr? Fan, jag är ju född här! Öppnar försiktigt den vänstra, hinner precis se toan som är spegelvänd och stänger snabbt för nästa blanka dörr.

Alla är vi lika i badkläder, rik som fattig, men nu är vi inte lika många längre. Bara vi och två äldre röster hörs från duschen. ”Jag var på ekonomi i 35 år”. Den andra rösten svarar, ”Och jag var på personal hela åttiotalet”. Jag tycker mig här höra en lätt nedlåtande suck från ekonomi.

Killarna klarar sig själva medan jag kränger på pyttesmå kläder på en nybadad liten som blixtsnabbt kryper in i ett skåp och kommer ut helt luden av damm. Jag påpekar skyltmissen för killen i kassan som genast googlar upp ett par nya skyltar. ”Det ska vara klart till i morgon” lovar han. På hemvägen cyklar jag vilse på Tennisvägen. Fan, jag är ju född här!

Vi äter blåbärssoppa och väntar på mamma och har pappatid.

Leo – Direkt från verkligheten

Männen som slutade att röka

Tre storrökare sitter på samma terminal.

Röken ligger tät som skogsbrand och besökare uträttar här skyndsamt sitt ärende innan de hostande hastar tillbaka ut i den friska luften.

En dag säger en av männen, ”Jag ska sluta röka. Jag ska låta mig hypnotiseras och bli avvänjd”. Han fortsätter, ”Det finns en kvinna i stan som ska vara jäkligt bra på sånt här”. De två andra männen skruvar på sig obekvämt så där som man gör när någon börjar prata politik eller religion.

Nästa dag återvänder de tre kamraterna till sitt arbete men nu är en av de tre ickerökare. Nu vill även den andra rökande mannen på terminalen uppsöka denna hypnotisör. Också han blir efter hypnos helt rökfri. ”Blås rök på mig så får du se” säger han kaxigt till den tredje och sista rökaren i sällskapet. Men ingenting kan övertyga mannen att tända en cigarett igen.

Den tredje mannen är mycket skeptisk men nu vill även han ge det en chans. Det är fredag och han skyndar från jobbet till hypnotisörens mottagning i stan.

Han lägger sig på britsen men hypnotisören anar en viss skepticism hos sin klient. ”Du tror inte på det här va?” säger hon. ”Nej, inte ett dugg” svarar den storrökande mannen. ”Då kan du behöva två behandlingar”.

Mannen vaknar på britsen och känner sig arg, ja rent ut sagt förbannad. ”Lugn, bara lugn”, manar den hypnotiska kvinnan. ”Det är något helt normalt att känna så här”. Mannen betalar för sig och går ut på gatan, något vimmelkantig, och när han i den hyggligt friska stadsluften återhämtat sig något stegar han över gatan till Systembolaget. Det är ju fredag.

Med en kasse pilsner tar han nästa kliv över till tobakskiosken. Han dröjer sig ett slag på trappsteget av huggen granit men tar sig till slut över ektröskeln för en limpa Prince utan filter.

Mannen lutar sig tillbaka i bästa fåtöljen där hemma med en välbehagligt ledig suck. Han knäpper upp den första burken med ett pys och tar några snabba klunkar. Mannen sträcker sig efter cigaretterna och tändaren men är inte alls röksugen. Inte ett dugg.

När jag får höra om de tre storrökande männen som slutade att röka så vill jag gå vidare med händelsen, kanske till och med försöka hitta den där hypnotisören. Men varför förstöra en bra historia?

Leo – Mitt i verkligheten

Om att fylla år

Jag drunknar i grattis på min 48:e födelsedagen.

På jobbet äter vi tårta och hemma väntar presenter.

Just nu känns livet lättlevt. Jag är frisk och min familj är frisk. Ja, bara att ha en familj är något mycket värdefullt. Jag har ett trivsamt jobb och ekonomi nog för att inmundiga en söndagslunch på lokal med dricks.

Bild på tårta

Men mitt liv har inte alltid varit så här lätt. Periodvis har det till och med varit för jävligt. Som för de flesta antar jag. Och samtidigt denna glada dag dör en av mina vänners vän. Ty så är livet, både salt och sött på samma gång.

Så, tack för alla grattis och var rädd om er där ute. Och glöm inte att kramas även om det inte behövs för stunden.

Hej från Leo

Tunnelbanan ut till miljön

Kossera kossera ropade Beda.

Beda hade huckle och ladugårdsrock, en speciell rock i mörk beige. Kossorna lunkade i maklig takt mot mjölkningen, men inte mer brått att de hann att stanna upp och idissla lite drömmande. Beda manade på dom med en pinne, ”kossera kossera, kom nu”, men aldrig att jag minns att hon slog kossorna med käppen.

Jag var 14 bast och hade sommarjobb på gården. Bertil hade tjocka glasögon, grön keps från Lantmännen och jobbade konstant. Sådd, skörd, plöjning och högg i skogen på vintern. Det fanns alltid något att göra och Bertil och Beda har för mig blivit sinnebilden för bönder, hårt arbetande levnadskonstnärer. Något att hålla i när åskan går.

Men trots att det alltid var jobb på gården fanns det också alltid tid för umgänge. Sådant glömmer man aldrig. Svängde någon upp på gårdsplanen så bjöds det på kaffe, eller ”kaffi” som Beda uttalade det på sin speciella dalsländska i-ande dialekt. Och allt var hembakat och hemlagat. Sylt, saft, bullar och söndagssteken som de slaktat själva.

Jag var 14 år och fick köra traktor, en röd Fergusson 135. Jag åkte i hölass, drack kaffi och fick känna ansvar för djuren. På kvällen åkte vi och badade. Så praktiskt att slippa elda för varmvatten.

Bild på kor

Den ständigt ogifta sonen Bengt-Åke backade upp en gammal rostig Volvo Duett, öppnade de båda bakdörrarna och fyllde hela lastutrymmet med hö, kraftfoder och melass. Sött som nötkreatur gillade. Ibland doppade jag fingret i spannen och smakade. Mörk sirap med lite sträv smak.

Sedan körde Bengt-Åke över till den andra gården som Beda och Bertil köpt upp. ”Allt du ser är vårt”, sa Bertil och pekade med sin breda handflata över nejden. Och det var sant för det var vid den här tiden medelstora jordbruk gick över till stordrift. De små försvann helt.

Duetten var skrotfärdig, rostig, obesiktigad och därmed belagd med körförbud. Men så här långt ut på landet for inga poliser, och varför skulle de det? Det kliade i den svettiga nacken av höet som var packat ända fram i kupén. Det var sommar och surrande flugor och den gamla Volvon knakade i potthålen.

På den andra gården hade man tjurar. Tjurarna skulle bli mitt ansvar i sommar. Mata och mocka dynga. Som spenslig tonåring var jag livrädd för de stora djuren när jag gick över matbordet i betong för att portionera ut med högaffeln. Deras hornförsedda tjurskallar var enorma och det gick inte att stänga till för matbordet. 14 bast och med hungriga horn i ändan. Jo tack kyss mig!

Bertil dog hastigt i cancer, de sa att det var konstgödningen. Beda sålde allt till en ännu större bonde och Bengt-Åke blev till slut gift. Men mina minnen kommer aldrig att försvinna, jag är så oändligt tacksam för det!

När en miljöpartist i det politiska etablissemanget nyligen försökte skapa opinion genom att mana landsbyden att ta tunnelbanan istället för bilen undrar jag om de där unga arga någonsin har fått vara ute i miljön på riktigt? Utanför städerna de bor i. Fått doppa fingret i melass, åka hölass, masa hem kossor till mjölkning eller äta hemkokad rabarberkräm med opastöriserad gräddmjölk. Eller ens fått skölja av sig svetten i en badsjö?

Alltså, jag tror att de där etablissemanget borde få sig ett tjurhorn upp i baken ibland.

Leo – Lite äldre

Om livet i en låda

Jag har ingen arbetsväska som min far hade.

För jag har en trälåda. En fem millimeter tunn plywood, limmad med ett kraftfullt trälim. Som bärhandtag sitter ett till korrekt längd avsågat kvastskaft. Lådan är målad svart och handtaget i klarlack.

Lådan har jag haft lika länge som jag kört lastbil och är från den tiden då jag som anställd hoppade mellan olika fordon.

Idag behöver jag inte längre alla fack för papper, skruvmejslar, kniv och gaffel och andra prylar. Lådan har blivit otymplig att bära fram och tillbaka och till slut bestämmer jag mig för att bygga en ny mindre variant.

Så står jag där i snickarboa med tumstock beredd att mäta en ny bit plywood i fem millimeters tjocklek. Varför bära runt på en låda, tänker jag utan att förmå mig att dra det första blyertsstrecket över den jungfruligt trärena skivan. Behöver jag verkligen en låda, tänker jag vidare.

Det är då Mia, min hustru kommer. Egentligen är vi bara sambos men jag gillar att säga hustru, ett av de trevligaste ord vi har i svenskan. ”Men du kan väl bara ställa undan lådan”, säger hustrun och fortsätter sitt resonemang, ”pröva att vara utan ett par dar så får du se hur det känns”.

Jag bor i villa i en mindre bruksort i västra Sverige. Jag har en pickup, en begagnad cykel och en batteridriven häcksax. En bonusson, en dotter, en hund och en fågelholk på vedboden.

Om tre dagar fyller jag 48 år och i morgon ska jag åka till jobbet med ett par bredda mackor i näven och en kaffetermos i fickan. Jag vet ännu inte hur det känns.

Leo – Min fars son

Om wienerbröd

På ett konditori fanns det nybakade wienerbröd.

Är de bakade här, frågade jag bagaren bakom disken. ”Ja, de är bakade här” svarade bagaren tillbaka. Men wienerbröden såg exakt likadana ut som Pressbyråns wienerbröd. Eller mackens eller stormarknadens eller fikahörnan på biblioteket.

Bagaren hade ett stenansikte och rörde inte en nerv i utseendet. Han skulle aldrig erkänna en otrohet eller ett momsavdrag för mycket. Eller att det faktiskt var han som repade mosters nya Fiat 1976.

Att jag har bekanta inom bageribranschen gjorde mig än mer misstänkt. Bekanta som i förtrolighet berättat att dagens bake off håller så hög kvalité att det inte lönar sig längre att kliva upp klockan två på natten för att kavla och vika en smördränkt wienerdeg i oändlighet. Dessutom märker kreti och pleti ingen skillnad på om det är hembakat eller värmt från frysen.

Bagaren står staty framför mig med sina välknådade mjöliga nävar i korslagda armar. ”Så får det lov att vara nybakade wienerbröd åt herrn?”. Och det fick det lov att vara, men jag slår vad om att den här gubben inte går upp klockan två på natten. Dessutom fuskar han säkert med momsen  också.

Leo – Nybakat

 

Det viktigaste

Vetemjöl, mjölk och bakpulver.

Mia ska baka och jag får en handskriven papperslapp i handen till affären.

Cykeln är ett hopplock för någon hundring på kommunens arbetsmarknadsenhet. Barnstolen är en kom och hämta gratis på Vargöns köp och sälj. Jag har råd att köpa en ny hoj, men måste man verkligen byta det som fungerar?

Vid vetemjölet ser jag hon som hade cancer. Håret har börjat växa ut igen och hon ser ut att må rätt ok. Jag vill säga något, men känner henne inte tillräckligt för ett ryggdunk och ”fan va du ser frisk och överlevd ut!”.

Hon ska också baka och har sett ett recept med ett vetekli. En speciell sorts vetekli. Vi pratar mat och bak och jag säger att ”det är kul att laga mat men baka har aldrig varit min grej”. Hon skiner upp och berättar med inlevelse hur det är att sätta en deg, knåda, forma och grädda. Efteråt känns det bra att jag faktiskt sa något.

Cykeln står kvar olåst utanför, det är nog bara jag som uppskattar den här gamla Crescenten. Vid skolan har några olydiga ungar klättrat hela vägen upp på brandtrappan och sitter nu och spanar heroiskt över byn. Jag har ingen rätt att förebrå dom, för jag satt också där uppe en gång i tiden. Samma skola och samma brandtrappa. Vig som en 12-åring och med samma lust att se livet ur en annan synvinkel än de vuxnas.

På köksbordet packar jag upp bakpulver, ägg, mjölk och smör. Vetemjöl glömde jag så klart, men jag fick uträttat det viktigaste.

Leo – Från verkligheten

Rena kök

Fläsk med löksås.

Efter maten dukar vi av och torkar bordet. Fyller diskmaskinen och handdiskar det känsliga.

Sedan går det av bara farten. Upp med alla stolarna och dammsuger golvet. Våttorkar golvlister och fönsterbräda. Skrubbar bort ett gammalt potatis-överkok på spisen och sotar ur ugnen. Allt gemensamt resolut och utan ett ord, som om ”nu får det banne mig vara nog” och så kapitulerar smutsen för krigarna Yes och Ajax.

I våra mobiler ser vi sedan våra vänners semesterbilder, som moderna vykort från Sicilien, Malta och Grekland. Åh så skönt de har det, säger vi. Men hur ser egentligen deras kök ut där hemma?

Leo – Som de flesta

Tack så mycket

Svenskarna tackar mest i hela världen.

Tack för kaffet och tack för vykortet ni skickade från Mallis. Vilken underbar semester ni hade, tack så mycket. Svensken tackar till och med per automatik när polismannen sträcker fram fortkörningsboten. Tack du…

Vi lär våra barn, ”vad säger man då?”, varpå den lilla tränat svarar, ”Tack”. Och så ler vi stolt. Araber som inte vill kliva av bussen i Norrland begriper vi oss inte på. Otacksamma typer!

Jag står i verkstaden och slipar på en bit plywood med slippapper i grovleken 125. Det doftar regnskogsträ och slipdammet dallrar en stund i eftermiddagssolen genom det smutsiga fönstret.

En fluga surrar envist mot glaset, dödsdömd. Flugor är korkade och hittar aldrig ut igen. Jag kupar handen om den trötta flugan och släpper ut den i friheten. Flugan flyger sin kos och otack är livets lön, men här är det jag som ska tacka. Tack för att jag fick rädda dig.

Leo – Från livet

Ingen lärdom alls

Det var sommaren 1983 och jag var 15 år.

Hon stavade Suzanne med z och hängde med min storasyrra. Hon hade varma ögon, stora bröst och kramades så man drunknade. Jag rodnar!

Suzanne var tidningsbud med blå flakmoppe som hennes pappa trimmat, men nu var det semester och jag var vikarien. Elfsborgs annonsblad, Göteborgsposten och någon enstaka Svenska dagbladet. Som löneförmån fick jag fritt använda den blå flakmoppen även utanför tjänsten. Med nävarna svarta av trycksvärta styrde jag ner till stranden.

Det var sommartider hej hej och på grusvägen mötte jag tre tjejer som vore jag inklippt rakt i bioreklamen för Timotei hårshampoo. I min fantasi rullar vi runt bland mjuka kuddar. Pang!

Smällen var obarmhärtigt verklig. Med skrubbade knän, stukad självkänsla och en haltande gång tittade jag upp från diket. Telefonstolpen stod kvar men tjejerna fnissade och cyklade vidare med sina långa blonda Timotei-hår.

Suzannes flakmoped blev helt sned i ramen så Sune på bilverkstaden fick ta fram svetsen. Hela lönen från tidningsrundan gick åt och vill man här ta lärdom så ta aldrig ett jobb. Titta aldrig åt snygga tjejer och kör aldrig motoriserade fordon.

Lyckligtvis tog jag inte någon lärdom alls. 33 år senare sitter jag här med eget åkeri, familj och en självkänsla som kan ta mig ur vilket dike som helst. Men haltar gör jag fortfarande.

Hej från Leo