En slags semester

Jag sveper en kall pilsner i förtältet.

Husvagnen står hemma på gårdsplanen och jag säger; ”Det här är ju perfekt. Borta men ändå hemma. Vi behöver ju inte åka någonstans”. Mia, min livskamrat, rynkar på näsan. ”Nog ska vi ut och campa i sommar. Annars åker jag själv” retas hon. Mia har dragkrok på sin Mazda och är lite full i fan.

Ungarna leker på gatan och det luktar grillat i kvarteret, men jag saknar lukten från pappersbruket. Den lite stickande doften av den där syran som genom värme och tryck lösgjorde pappersfibern ur träets bindemedel lignin. Det är inte så många som köper högglansglättat journalpapper till veckotidningar i fyrfärgtryck längre. Dessutom görs allt billigare i Östeuropa så de rev hela fabriken.

Cookie, vår rottweiler, rusar upp och skäller på två taxar som råkar cykla förbi. I deras snören hänger en husse som är pratglad. Han är 60 + och har glasögon i snöre om halsen. Jag är artig, men vill inte prata så vi säger mors kors efter ett par meningar över staketet som mest handlar om stora versus små hundar.

Solen går ner och det börjar bli en aning kyligt men ungarna leker kvar på gatan. Grillat luktar verkligen inte lika trevligt som jag minns pappersbruk så jag går in. Det får vara måtta på semester – även hemma.

Hej från Leo

Den känslan

Tänk att få sådana där skrattatacker.

Sådana där helt okontrollerbara skrattatacker utan egentlig orsak. Som när man är lite övertrött, som när man ser en skalbagge krypa i gräset och någon frågar; ”Du, vad är det där för art” och man svarar blixtsnabbt tillbaka; ”Du, det där är Laila Bagge” varpå man viker sig av gapskratt. Sedan skrattar man så att man kiknar, så att man gråter, så att man blir helt hysteriskt röd, så att man inte kan få fram ett enda vettigt ord. Trots att det egentligen inte alls var särskilt roligt. Trots att det egentligen var ett ganska dåligt skämt. Men de som är omkring skrattar också hysteriskt för skratt smittar så härligt.

Den känslan… Om den fanns på burk hade jag köpt hem några.

Hej från Leo.

Och svensk försommar

Jag är bonusfarsa till en kille på åtta.

Nu är det är vår vecka och jag hämtar på fritids. Barnen leker på skolgården och jag ser min bonusgrabb redan på långt håll. Han spelar boll med en kompis. Jag närmar mig och en personal, som det heter i skolvärlden, uppmärksammar Lillen på att jag kommer. Lillen bryr sig inte utan spelar vidare. Jag kommer fram och säger ”Hej Lillen!”. Lillen ignorerar mig. Det hela är ett slags spel och ett test om odelad kärlek, jag är medveten om det, men inför personalens undrande blickar känns det svettigt under firmakepsen.

Vänern ligger spegelblank och i skuggan av en parkerad bil vilar en katt och det är svensk försommar när den är som bäst. Jag har takluckan öppen när jag backar ut från skolan. ”Kan du inte spela sån där bondgårdsmusik” säger Lillen och jag trycker i en CD med Alan Jackson. Lillen knäpper upp en plastask med solglasögon, ett par pilotbågar med speglande glas. Jag ser honom i backspegeln när han kör ner rutan och klappar takten till Little Bitty med sin lilla grabbnäve mot bildörren. Vi glider sakta upp förbi torget genom stan. Vi åker svart pick up, automatlåda och tung dieselmotor. Vi kör ut mot Vargön utan ett ord.

Hemma rullar rutinerna på, det är matlagning, servering, sittning och avdukning. Lillen har som vanligt spring i benen men vi vuxna tycker att man ska sitta tills alla ätit upp. Det är nån slags respekt mot de som inte är klara och ett dyrbart tillfälle på dagen för oss att umgås samtidigt. Efter maten äter vi glass ute i husvagnens förtält. Granngrabben och bästa kompisen William, Mamma Mia, Lillen och jag äter glass. Allt känns som harmoni.

Barnen leker på vår lugna gata med vändzon och vi sitter kvar en stund. ”Du hade alltid Daimtårta i frysen” minns Mia. ”Äh, det var bara ett knep att få dig i säng” skojar jag. Humöret är avslappnat och det är svensk försommar. Mia börjar städa och fixa med husvagnen och jag vattnar potatisen. ”Får jag följa med William till lekplatsen” frågar Lillen ivrigt. Det får han, men på väg ut ser jag att han har lagt sin kickbike tvärs över ramen på sin nya fina cykel. ”Men du” säger jag och böjer mig ner. ”Det här går ju inte förstår du väl”. Lillen fräser åt mig att släppa cykeln. Jag förklarar att han 1, repar sin nya fina cykel och 2, att han inte kan cykla ut i trafiken så där. ”Du kan varken styra eller bromsa” säger jag. Lillen blir arg. Mamma kommer; ”Du får välja, cykel eller kickbike. Inte båda”.

Det blir en situation. Lillen gråter och sparkar ilsket. Efter en stund lugnar han sig, men nu är klockan så mycket att någon lekplats borta i andra kvarteret inte är att tänka på. ”Tio minuter på gatan” säger mamma. Lillen accepterar motvilligt och tar upp leken med William igen. Vi pratar och lägger upp strategier, jag och Mamma Mia. Strategier i barnuppfostran varannan vecka. Jag känner mig kluven i min halva farsaroll i jämna veckor. Hur ska jag bete mig? Vad krävs av mig? Hur ska jag visa Lillen att jag tycker om honom och därför måste bestämma en massa? ”Cyklar du iväg så där och det kommer en bil så kan du varken bromsa eller styra, och det är inte för att jag är rädd om din nya cykel utan om dig”.

Jag sätter mig vid min laptop och skriver av mig allt. Hunden Cookie kommer och lägger sig bakom stolen, så där att man måste sitta helt still för att inte råka sätta stolsbenen på tassen. Cookie snarkar och gardinen i det öppna fönstret fladdrar till i den ljumma kvällsbrisen. På håll hörs någon spika ett tak och en kvällssen gräsklippare smattrar över någon granntomt. Det är svensk försommar när den är som bäst.

Leo – Mitt i verkligheten

Schysst kompis

Jag räddar en drunknande insekt ur regnvattentunnan.

Den ser ut som en myra med vingar, men vad vet jag om insekter? Jag lyfter upp den ur spat med handen och sätter ner den i solen på kanten. Vinden är svagt ljum och insekten fladdrar genast sina pyttesmå vingar torra. Den lilla krabaten vänder sig mot mig och jag böjer mig ner för att höra vad denne har att säga. Den flygutrustade lilla nickar med huvudet och jag sätter undrande mitt mänskliga öra mot den solvarma tunnkanten. ”Schysst kompis”. Sedan flyger den iväg.

Leo – Mitt i naturen

Holger

Holger är 71.

Några äldre spelar boule, andra importerar en Cadillac De Ville 1966. ”Jag har sett så många av mina jämnåriga bara tyna bort, men jag ska banne mig leva varenda minut jag har kvar på denna jord” säger Holger och varvar upp den stora V8 motorn.

Holgers Cadillac kommer direkt från soliga Kalifornien. Den har en helt galen sufflett med mönster av Budweiser öletiketter. I bagageutrymmet stod det en hel kartong av den Amerikanska nationalölen Budweiser. ”Vill du ha en?” frågar Holger. Det ville jag. Det är ju också ett sätt att ta tillvara livet på.

Leo – Direkt från livet

Varför krångla till det?

Sveriges minsta husvagn.

Vi hämtar den efter en lång vinter i brorsans lada. I burken under torrbollen står det minst en liter vatten. Jag befarar en grön heltäckningsmatta av mögel men vi hittar inte minsta spor. Allt funkar som förra året. El, bromsar, vatten, kyl och värme. Ska vi ha den en sommar till? Är det här verkligen kul? Ska vi satsa på något större eller kanske till och med en husbil?

Vi bollar argument mellan oss, slår upp förtältet och lägger ut en matta på marken. I solfåtöljerna under tältdukens sköna solskydd bestämmer vi att reser i Sveriges minsta husvagn en säsong till. Varför krångla till det?

Leo – Mitt i verkligheten

En blogg i timmen

Nu var det ett tag sedan, så jag tänkte; Varför inte?

Jag kom inte på ett vettigt inte så här kör vi hela torsdagen den 23 maj timme för timme. Häng på!

5:00

Klockan ringer 4:30, men det är inte jag som måste upp i svinottan utan Mamma Mia. Men å andra sidan slutar hon tidigt idag. Vi käkar frukost, bröd med frukt i och frö på och svensk Kravskinka. Vi pratar om definitionen på en bra kompis. ”En bra kompis är man” säger jag, ”om man till exempel har två gruslass och ger det ena till en kollega”.

6:00

Vi går runt kvarteret, jag och hunden Cookie. Nosar och kissar. Fåglarna kvittrar som galningar, naturen fullständigt exploderar i grönska och flickan i kvarteret har fått en ny moped. Hur är det möjligt? Hon föddes ju alldeles nyss? Får livet verkligen gå så här fort?

7:00

Morgonmöte i byggboden. Vi snackar pension, lottovinst och ränteavkastning. Även ämnena bankrånare, gamla grävmaskinister och alkoholism hinner avhandlas, men inget alls om kanoter. ”Nu kör vi!” säger plötsligt arbetsledare Johan och det känns som den gamla TV-serien Spanarna på Hill Street.

8:00

Vi kör bort schaktmassor, jag och Jörgen. Jag nynnar på Starkare än ord av Peter Le Marc. Som helt utan anledning nynnar jag på en ny låt varje dag. Igår var det Michelangelo med Björn Skifs.

Så mycket renare än vatten
Så mycket skörare än fint porslin
Så mycket djupare än natten
Så mycket starkare än ord

Måste man verkligen ha en anledning?

9:00

Frukost i byggboden. Följande ämnen avhandlas raskt: Motorcyklar, att koka ägg, vaniljdrömmar, chokladöverdragna havreflarn och dammsugare. Dubbla chokladöverdragna havreflarn är godast enligt smakpanelen. Att tvätta kläder, rasrisken i Vargön, kvinnor som inte tycker man hjälper till hemma och om att spara udda hela strumpor i reserv. Men mest pratade vi om en äldre chaffis som fått körförbud av doktorn. Vi tyckte det var synd. Inte ett ord om kanoter.

10:00

Polisen ringer angående cykeln jag hittade igår. De tror att den kan ha med det brutala överfallet att göra, en helt oskyldig kvinna som joggade. Jag är skeptisk, men alla trådar i bevis mot gärningsmannen är värdefulla. Mina tankar till offret.

11:00

Susanne på bergstäckten ropar in mig till smörgåstårta. Det är Börje på besök som efter sjukdom mår bättre. Lunchrummet är fullt av allehanda entreprenörer, mest hörs Pelle som skojar lite burdust. Susanne rodnar vackert. Jag älskar att iaktta människor och smörgåstårtan smakar mums.

12:00

Den regniga kalla morgonen är nu bytt mot solig och ljum förmiddag. Tommy i krossen lastar mig med bärlager 0-32 och just nu känns livet väldigt lättlevt.

13:00

Lunch. Trots smörgåstårtan är jag hungrig. Det blir fish & chips på torget nere i stan. Det är torghandel, stadsbussar, duvor och alkisar som hoar från parkbänken. Unga mammor med barnvagnar köper våffla med mjukglass och några äldre i svart kommer från begravning i kyrkan. Vinden är len och solen växlar bak molnen, men vad de pratar om borta i manskapsboden på bygget har jag ingen aning om. Kanske kanoter?

14:00

Väntar på att grävmaskinisten bakom mig ska bli klar för tippning och funderar på våfflor med sylt och grädde. Varför pillar de bort den frasigt goda spillkanten på café? Det kan jag då inte förstå.

15:00

Sista lasset lastas och vi snackar kramar. Hur länge bör man hålla om i en kompiskram? Tre sekunder är lagom men upp till sex sekunder är ok om man jobbat ihop längre än tre månader och ska säga Hej då. En platschef kan man däremot krama lääänge tycker Sofie.

16:00

Hemma, men vänder i dörren för att köpa betongplintar och bevattningspump på Jem&Fix. Därefter hämta ett lass matjord, men bara ett pyttelitet på min pick up, den stora pjäsen får vila efter väl utfört dagsverk. Kanske vi tar en glass på torget också, solen lyser ju så sällan i vårt land.

17:00

Jag försöker få igenom prisgarantin, ”20% avdrag om du hittar likadan vara till högre pris” men trots att det är identisk pump och tillverkare så är det inte samma märke säger tjejen på Jem&Fix, som för övrigt ingår i samma koncern som Harald Nyborg där den billigare pumpen finns. Men hennes trevliga skratt gör att vi ändå står ut med att betala 50 spänn mer.

18:00

Vi skyfflar matjord och pratar mer om kramar. Jag är inte så kramig men Mia som gillar att kramas tycker att sex sekunder är väldigt lång tid att krama en ytligt bekant.

19:00

Vi planerar ut matjord och justerar hålor i gräsmattan som en viss hund grävt. Cookie tycker det är extra kul med ny jord att nosa på….och gräva i.

20:00

Vi käkar butiksgrillad kyckling och blir filosofiska. Tänk så världen förändrats på de senaste 20-30 åren. Om jag för 20 år sedan ville köpa en bevattningspump så var jag hänvisad till en enda affär, järnhandeln. På järnhandeln sålde de en enda modell, visserligen i rostfritt stål och med kullagdrad motor av hög kvalité, men som också var mycket dyr, kanske fyra – fem gånger så dyr. Nu köper jag en skitsak i plast för 350 kronor och gnäller ändå över att det finns en billigare i grannstan. Något måste betala för den där skitpumpen, och denna någon bor på andra sidan jordklotet.

21:00

Sexton uppdateringar och sexton vakna timmar. Livet är en resa, från morgonbrödet till läggdags. Från ett okomplicerat samhälle med järnhandel mitt i byn till att en sådan som jag, en relativt lågutbildad chaffis från den lilla bruksorten, kan nå hela världen med mina tankar och texter – något helt omöjligt för bara 20 år sedan. Tack för att just du läste.

Leo – Mitt i verkligheten

Klippt och skuret

Den är helautomatisk säger min bror Martin.

En helautomatisk gräsklippare, med regnsensor, minne och dessutom fjärrstyrbar från semestern via telefonapp. ”Och mördarsniglar är ett minne blott” fortsätter brorsan med en halshuggande gest över strupen och citerar reklambroschyren helt utantill.

Jag imponeras, inte så mycket av den helautomatiska gräsklipparen med regnsensor, utan av min brors oförstörda barnasinne. Lusten att upptäcka nya prylars funktion. Den barnsliga glädjen i att packa upp och montera en ny leksak. När tappade jag den där glädjen? Jag är mest trött och drar vidare i startsnöret till min gamla avgasstinkande bensinmotorklippare. Jag avundas honom.

Sedan skär jag mig på fingret på den vassa kniven. ”Yep” säger brorsan lite skrytsamt. ”Knivskarpa rotorblad sörru. Knivskarpa!” Och det utan att ens tycka synd om mitt blödande finger. Så typiskt retsamma brorsor!

Leo – Mitt i verkligheten

Om att dö

Jag cyklar ner barfota i träskorna till mataffären.

Det är försommar och vinden är ljum. Det luktar gräsklippare och sotiga grillar. Jag nickar tillbaka mot ett bekant ansikte jag egentligen inte känner. Han stoppar mig;

- Tänk att Gunnar Welander gått bort. Kan du fatta?
- Oj, så tråkigt…
- Bara 68 år. Du vet, jag cyklade förbi hans hus i torsdags, jag hade varit på berget och plockat älghorn, hittade ett på nästan en meter i spannet och Gunnar vinkade. ”Ta ett kort med din mobilkamera”. Sedan gjorde han en grimas, du vet så där som Gunnar alltid gör. Så jag tog ett kort och nån dag senare så var han död. Kan du fatta? Du vet vem Gunnar Welander är va? En av Welandrarna.

Jag känner inte någon av Welandrarna, inte heller Gunnar Welander. Jag vet inte ens helt säkert vem personen jag har framför mig är, men deltar ändå i den plötsliga sorgen. Jag cyklar hem med en tung matkasse på styret. Jag skulle bara köpa mjölk men har bananer, köttförs, ost, skinka, kaffe och frysta ärtor med i påsen. Jag tänker på Gunnar som är död och minns Anders som också dog helt plötsligt. Jag ringde Anders och frågade om sommarens aktiviteter på bryggan och mindre än en vecka senare var han död. Visserligen efter en lång tids kamp mot cancer, men ändå…

Jag funderar; Borde man inte säga till först om man ska dö? Det blir så plötsligt annars. ”Du, det är ingen idé att du tar kort på mig, jag ska ändå dö i morgon”. Eller; ”Du, det blir inget på bryggan i år. Jag ska dö om en vecka”. Även om vi ständigt är beredda så är döden så plötslig när den kommer att vi har så svårt att greppa om den. Nog borde man säga till först, det känns liksom mer ärligt.

Leo – Direkt från livet

Om att kupa potatis b.la.

Jag vaknade och ställde mig helt naken i den stora spegeln.

Jag såg på min kropp, mina smala krokiga ben. Min stora feta mage och mina vinterbleka armar. Min tunnhåriga hjässa och min solbrända röda nacke. Jag blundade och var Stålmannen. Jag var 25 och snygg. Jag flög rakt upp mot den blå skyn som en svala, vände och gled ner över Vargön med utspända vingar likt en örn.

Jag landade i en trädgård nere på Granås och drog igång en trilskande gräsklippare med bara ett ryck. Tog sats igen mot skyn och hjälpte en dam på Storegårdsvägen 7B att montera den nya kaffebryggaren med helautomatisk avkalkningsfunktion hon fått av sin svärson som fått två lika i bröllopspresent. En punka på en herrcykel av märke Skeppshult i Nordkroken, en flicka i tårar med bollen på taket på Lärovägen och tipsade en ensamfiskare på Göta älv om bästa bete. Sedan avslutade jag med att helt avstyra ett brutalt terrorangrepp i Burakina Faso. Det knackade på badrumsdörren och jag öppnade ögonen. Jag var 44 och snygg.

Nu ska jag ut och kupa potatisen. Hej!