Å som i Ångest.

Detta märkliga sinnestillstånd som sitter inuti kroppen, i själen och i bröstet.

Man kan få ångest över något man ångrar; “Varför gjorde jag så, varför sa jag så, varför gjorde jag inte så istället?” Man kan även få ångest helt utan synbar orsak. Himlen är helt blå, pengar finns på kontot och bilen har aldrig gått bättre än nu. Då kommer den bara, ångesten. Jaha? Tack för den du.

En bekant berättade vid ett tillfälle om en ångestattack vid helt fel tidpunkt och plats. Hon jobbade som limousinechaufför och skulle köra Mr Roger Moore till flygplatsen. Vädret var dåligt och sikten usel. En limousine är både längre och tyngre än en vanlig taxi och kunden i baksätet var inte änkefru Hansson på väg till vårdcentralen för sitt onda ben. Roger Moore var på prathumör där bak och håll låda. Koncentrationen var på max. Plötsligt så känner hon det där hemska trycket över bröstet. Ångest. Pulsen ökar och… Ja vad gör man?

” Exuse Me Mr Moore, but I´ll just stop here and throw upp”. Min vän lyckades att svälja och fullgjorde sitt köruppdrag.

Mot ångest finns det medicin, det är bra. Men man kan faktiskt lära sig att leva med den också, lära sig att hantera den när den kommer. Själv så försöker jag att sätta något i händerna, gärna något som inte kräver någon särskild kreativitet utan något som mer går på ren rutin. Att diska, dammsuga, tvätta eller sortera en skruvlåda i verkstaden är bra ångestmedicin för mig. Biverkningarna kan dock bli bestående; Det blir rent hemma och ordning i garaget.

Vid ett sådant tillfälle då jag var helt bortom all tröst, en sådan tröst som bara riktiga mammor kan ge, så vände jag upp och ner på en hel trälåda med blandad bult. Jag blåste ur trälådan med tryckluft och målade den. Jag borstade noga alla bultar och sorterade tillbaka dom i olika fack efter millimeter i diameter, millimeter i längd och gängsnitt. Lådan har jag kvar och att vid något projekt bara sätta fingret över alla de olika facken och välja exakt rätt skruv är mycket välbefinnande. Den sorterade målade trälådan är också ett bevis för mig att det kommer sol efter regn.

Det händer inte så ofta att jag får ångest nu mer. Dels har jag mindre yttre faktorer till denna obehagskänsla, dels så har jag lärt mig undvika situationer som är ångestframkallande.

Mark, en bekant som är alkoholist, kommer förbi ibland och snackar. När Mark är på fyllan så pratar han gärna om sin mamma som gick bort för några år sedan. Med fyllan så kommer ångesten. Ånger för att han gav sin mamma bekymmer och ångest över att han inte blev en sån där fin son att vara stolt över. Mark behöver lite brännvin för att känna så här. När han är nykter så pratar vi inte alls om sådant här tråkigt utan mer om olika tekniska lösningar som inte uppfunnits än och om varför finska män alltid är så duktiga på att svetsa.

Snubbe med ångest

Som vanligt med mina spretiga tankar så saknar detta blogginlägg en poäng. En sensmoral att ta med sig till jobbet i morgon tillsammans med lunchlådans fläskfilé och klyftpotatis i ugn som blev över i helgen. Jo förresten, kanske en liten tanke att bära med sig; Att ibland känna ångest är att vara en människa som känner. En människa som känner har mycket roligare än en helt okänslig människa.

I morgon: Bokstaven Ä.

About these ads