Y som i Yes!

Det blir som en roadmovie i jakten på ett Y. Hela dagen har nästan redan gått utan ett enda Y och nu återstår sen eftermiddag.

Jag startar Navaran i Vargön och svänger upp mot stan. Vid torget ser jag Mattias, en kille från förr. Han går med en barnvagn framför sig i helt rätt glasögon. Han ser nöjd ut. “Bebisen borde också var nöjd” tänker jag. Mattias är säkert en kanonfarsa!

Jag rundar torget för Systembolaget. Snart öppnar det en systemetbutik ute på köpcentrat, då slipper jag leta lediga P-platser i stan. Jag ser en ruta nära, men kommer killen som målar huset där att skvätta på min bil? Han ser inte ut att vara så skvättig av sig så jag vågar.

Jag vandrar runt bland vinerna inne på bolaget. “Inte Killawarra” tänker jag. “Något nytt och oprövat och gärna på Y”.

“Kolla!”

Det är några småbarnsmammor bakom mig på 30 nånting. Dom finns överallt, även på Systemet, både med och utan småbarn.

“Ser du? Där är ju han som skriver”

“Vem?”

“Han, han från Vargön. Han som skriver på nätet”

“Nej… Ingen aning du…?

“Jag tror att han skriver i ELA också”

“Vi har inte ELA hemma…”

Hallå? Jag är här, talk to me. Men jag är inte levande för dom. Jag bara är någon som finns utan att finnas. Dessutom skriver jag inte alls i lokaltidningen ELA. Efter några förvirrade varv tröttnar jag på bokstaven Y och tar istället en beprövad god dunk på K. Killawarra.

Målarkillen har inte skvätt en enda skvätt vit fasadfärg på min Thunder Grey så jag kan skvättfritt styra vidare ut mot det stora köpcentrat i ödeland. Jag måste skaffa ett bredband som fungerar i Vargön även efter klockan 16:00 på eftermiddagarna. Jag har likt den mest lojala Saab-arbetaren utan lön hållit fast vid mitt 3, men nu står jag inte ut längre.

Det började för något halvår sedan. 3 har nämligen sålt fler abonnemang i lilla Vargön än vad masten här mäktar med. Eftermiddagarna har blivit till en enda seg internetdeg. Över sommaren har de blivit ännu segare och igår kom jag inte ut alls. Droppen var nog ändå när jag råkade betala alla räkningar dubbelt upp. Alla OCR-nummer, bankgiro och postgiro och summa att betala. Signera med kod och… What the hell!? Bortkopplad från internet? Ok, bara att börja om igen. OCR-nummer, bankgiro och postgiro och summa att betala. Efter ett par dagar ringde dom från Stållagret i Trollhättan; “Du har betalat dubbelt här?” De andra dubbletterna fick jag i tur och ordning ringa upp själv. En efter en… Preem, transportstyrelsen, försäkring… osv osv.

Killen i Teliaaffären verkade nästan chockad av den beslutsamma kunden framför sig

“Bästa ni har tack. Var ska jag skiva under? Tack.” Över på fem runda. Vidare upp till Siba och klaga på kameran som är minst lika seg som bredbandet, dock alla tider på dygnet.

“Henrik” står det på namnskylten. Henrik är inte lik någon av de andra modellsnygga SIBA-skjortorna. Henrik är helt vanlig, minst 45 och garanterat sist även på den allra sista dansen. Ingen frisyr att tala om och helt fel brillor. Henrik viker lite kvinnligt avlastande in det ena benet mot den andra när han får min kamera i sin hand.

“Fick jag fel minneskort? Räcker det inte till alla 16.2 pixlar?”

Henrik är helt rätt man, han kan allt om kameror och klickar sig igenom kamerans menydjungel som en barnfödd på upptäcktsfärd i Vargön city.

“Du har valt automatiskt bildredigeringsprogram”

“Har jag?”

Henrik visar och jag skäms.

“Kanske borde läst bruksanvisningen först?”

 
Henrik är så underbart kundvänlig att jag vill slänga med honom på flaket hem.

Just ja; Leksaksaffären! Killen fyller ju 7. Det blir nya tröstlösa vandringar bland hyllorna, men fortfarande inte ett enda Y i närheten. Jag frågar en liten som ser ut att vara 7.

“Vad önskar du dig i födelsedagspresent?”

Killen svarar blixtsnabbt och pekar på en Supermen i hela 76 lösa plastdelar för endast 596 Kr.; “En sån!” Killen är ett folk som bor i ett främmande land. Pojken i visan drömmer vidare; “Och en sån. Och en sån, och en sån”. Den unge från det främmande landet försvinner bort genom rader av Lego City, Superherospel och nallebjörnar med tvättråd i ryggen. “Och en sån, och en sån och en sån”. Plötsligt står hon bara där. Ytterligare en 30+ mamma.

“Va fasiken köper man till en sjuåring som redan har precis allt?” Vi snackar en stund, om barnbidrag och svårigheterna att få småbarnsekonomin att gå ihop. Lego, säger hon till slut. Lego får det bli.

Ida i kassan är inte högre än en Legoask på höjden. Först är hon trevligt hjälpsam och slår in i presentpapper ända tills jag gör misstaget;

“Vad har hänt med dina ögonbryn?”

Ögonbrynet är bortrakade och ersatta med två blå streck. Nu vill inte Ida hjälpa mer. “Jag måste ta kassan” och så står jag där alldeles ensam med ett paket utan snöre om. Då kommer 30+ mamman igen. Dottern Lisa, 8 år, ska också slå in ett paket.

“Så fint du gör det. Kan du hjälpa mig också?”

Lisa hjälper lillgammalt och jag ursäktar mig till mamma;

“Inte ska ni behöva hjälpa mig? Jag sinkar er…?”

“Inte alls! Bara roligt att hjälpa till” säger mamma, som jag nu uppgraderar till åttarigbarnsmamma på 36. Lisa knyter snöret snyggt om paketet och jag frågar;

“Om du fick välja vad du ville i den här affären vad hade du då valt?”

“Ingenting”

“Ingenting?”

“Nej, jag hade gått dit istället”. Lisa pekar på Teliabutiken tvärs över. “Jag vill ha en rosa mobil”.

Mamma rodnar lätt och ursäktar sig; “Ja barn nu för tiden va?. Tänk vilken skillnad mot när vi var små”.

Jag slänger in mitt nya modem tillsammans med det väl inslagna födelsedagspaket i bilen och tar ett extra varv på köpcentrats enorma slättlandskap av parkeringssavanner i den fortsatta jakten på ett Y. Jag stannar och dreglar lite gubbsjukt vid en reklamskylt och läser ett intressant blogginlägg på brofästet, men inga Y:n alls i sikte.

Hemvägen går tillbaka över Vänersborg. Hemköp Torpa har fräsch och välskött “Plocka själv” sallad och jag plockar ihop en plastburk. I Delikatesskön står Mikael, en kollega, med en vältummad kölapp. Hej! Hej hej. Vi snackar lite, om veckan som varit och om vem som kört vikarie för “Skägget” som firar 50 på nån varm medelhavsstrand.

Det blir Mikaels tur att välja bland grillade revben och lagrad ost i lösvikt och vi morsar trevlig helg.

Före kyldiskarna och kassorna stannar jag till vid DVD-snurran “2 för 99”. Plötsligt dyker Mikael upp igen. Han stannar ett slag och kikar på filmen jag håller i handen och försvinner sedan vidare ner mot tvättmedlet. Tvätt? Rengöring? Disk? Diskmedel…? Jag följer efter och Yes! Du gjorde det Mikael Du fixade ett Y!

Mikael fattar ingenting. ”Blogg? Alfabetsblogg? En ny bokstav varje dag? Men hur gör du när du kommer till Z då?”

“Z? Z som i Zebra kanske? Kan bli svårt så här års men ingenting är omöjligt. Ingenting är omöjligt Mikael, inte ens ett Y”

I morgon: Zebror

　

About these ads