Ooo vad det låter bra! Det är O:et i bomet som gör det!

Magnus & Brasse och Eva. Det var någonstans i mitten av 1970:talet och vi var och hälsade på kusinerna Amelie och Tina i Trollhättan. Förutom att Trollhättan var mycket mycket större än Vargön så hade Amelie och Tina färg-tv. Att få se Fem myror i färg var bortom all lyx en liten kille från Vargön någonsin ens vågat tänka på. Det här var ju på en helt annan nivå.

Våra kusiner hade även betydligt fler leksaker än mig och Mattias, min närmsta brorsa i ålder. Som vuxen har jag funderat på det där. Hade dom verkligen fler leksaker, eller var det bara annorlunda leksaker mot vad jag och brorsan hade? Vi hade ju till exempel inga Barbiedockor, Barbiehus eller Barbiekläder. Dessutom hade dom Kens bil. En cabriolé. “Kan jag få skruva isär den här bilen och se hur den fungerar inuti? Jasså inte det? Nähä, ok då…”

Amelie och Tinas pappa kom från Skåne och pratade ännu konstigare än vad vår danska pappa gjorde. Ibland hörde jag inte ens vad pappa Bengt sade, så konstigt pratade han.

Moster Lillian och hennes man hade en restaurang. En gång sade Bengt; “Det har kommit ett paket till restaurangen, jag sticker och hämtar det”, fast på skånska då förstås. “Ska ni hänga med?” Det ville jag och min storebror Leif. “Vi tar paddan” sa Bengt. Jättekonstigt, paddan var ingen padda utan en helt vanlig bil. En Citroen. Citro-äng kunde jag säga, men vår Peugot var just inget annat än en pe-u-gott ända tills jag gick i sexan. Minst.

Trollhättan var jättestort med stora gator kors och tvärs. Bengt svängde in vid busstationen på torget och hopade ur. Det var bara jag och Leif kvar bilen och jag var lite rädd minns jag.

“Vet du vart vi är?” frågade jag.

“Klart jag vet! svarade storebror på sitt lite typiskt sura storebrorsiga vis.

“Vi är på torget i Trollhättan”.

Jag vet ännu inte om Leif verkligen visste det eller om han, läskunnig som han var, hade läst sig till det på en skylt. Hur som helst var jag mycket imponerad av storebrors geografiska kunskaper.

Ibland ritade jag olika smörgåsar som Bengt kunde göra i sin restaurang. Bengt skrattade alltid och tyckte att det var fina smörgåsar, varpå jag skyndsamt ritade ihop fler. Moster Lillan minns jag mest som en enda stor kram. Så skönt det var att få en kram av kärleksfulla moster Lillian. Sedan minns jag naturligtvis moster Lillians speciella skratt som lät likadant som moster Mariannes och morbror Erlings skratt. Hur moster Inga-Lisa skrattade minns jag inte, men vår mamma skrattar annorlunda. Min storasyster Laila skrattar förresten likadant som moster Lillian. Skrattet liksom gurglar och hoppar fram. Jag gillar det.

Av oss fyra ungerfärligt jämnåriga kusiner som såg på barnprogram i färg där borta i Trollhättan på 1970-talet så är det bara en som har skaffat egna barn. Det är min bror Mattias. Hur kommer det sig att Amelie, Tina och jag inte skaffat egna barn? Visst hade O:na i bomet dugt åt en generation till? Dessutom i en TV stor som en hel biograf?

I morgon: Bokstaven P.

About these ads