L som i loppis.

Det var i början på nittiotalet och jag var väl bortåt en 22 om jag nu minns rätt. Jag körde en grön Volvo 142 och jobbade skift på fabrik.

“Vill du köpa en kaffekvarn av mig” frågade plötsligt en av gubbarna vid fikarasten. Han hade varit på loppis på landet.

“Vad i hela världen ska jag men en antik gammal kaffekvarn till!?” utbrast jag och köpte den.

Jag ställde mitt nyförvärv i bokhyllan i den lilla ettan med kokvrå på Verkstadsgatan 3 i Hjo där jag på den tiden bodde. “En kaffepanna hade passat fint bredvid som komplement” tänkte jag som den intresserade 22-åring jag var.

Jag gick på loppmarknad och fann en utsökt femtiotalskaffepanna i karaktäristiskt gult och grönt. Nu var bollen i rullning och jag gick inte längre att stoppa.

Jag dammsög varenda loppis på tio mils radie på kaffepannor och allt därtill som hade med denna exotiska svarta dryck att göra. En annons i tidningen: Lions loppmarknad. Kanon! Jag åker dit i ottan och hänger på låset. Snabbt som en trimmad iller in till husgeråden och; “Jag tar dom!”

Mannen i den lustiga Lionshatten och medaljer på bröstet tog de två kaffepannorna som stod längst fram på bordet och lade dom försiktigt i en påse.

“Nej, inte dom två. ALLA pannor!”

Tre gånger fick jag lådvis och till övriga loppisbesökandes sneda leenden hämta gamla kaffepannor, melittatrattar i vitt porslin och kaffeburkar med tryck på.

Nu dög det inte längre med bara en Kockums-panna. Jag ville ha hela serien av pannor från Kockums och i samtliga färger. Samtliga bistrobryggare och samtliga Don Pedro i glas och allt vad Nils Johan gjort i rostfritt.

Det blev jättepannor från storkök och en perkolator från Vänersborgs gamla lasarett som bryggde 20 liter kaffe åt gången! Pris 20 kronor. Det blev gamla tvåkilos kaffekonservburkar från 1960-talet som folk hade haft mage att använda som penseltvätt och ett unikt oöppnat vakuumpackat kvartskilos Gevalia mellanrost, ett av de allra första vakuumpackade.

Jag hade även en mycket ovanlig och oöppnad enkilos konserv med Brun Mocca från Konsum funnen i en lada på Värmlandsnäs. Snåla värmlännigar att inte bjuda på sitt kaffe.

Serveringskannor i porslin och övrigt kaffegods intresserade mig inte utan det var själva tillredningsutrustningen som lockade mitt ekorreliknande beteende.

Kaffebönsrostpanna för vedspis, kvarnar i alla de slag men även kaffetermosar i rostfritt, i pastellfärgad Hammarplast och i flätad korg. På en jätteloppis utanför Karlstad var jag en millimeter ifrån att slå till på en rejäl elektrisk kaffekvarn från en gammal handelsbod, men ack den var för dyr för min tunna plånbok.

Jag letade rätt på telefonnumret till våra stora rosterier, Gevalia, Zoegas, Löfbergs Lila och Arvid Nordqvist. Jag pratade kaffe och dom sände mig välvilligt stora paket på posten med gamla reklamskyltar, kaffesäckar, information och till och med smakprov av hela deras sortiment!

Än idag kan jag känna en viss stolthet i att jag i över en timme talade kaffe med chefsblendern Philippe Barreca på Classic Kaffe. Jag planerade även för en kaffepannsutställning på biblioteket här i Vargön men som tyvärr aldrig blev av. Lite trist kan jag tycka så här i efterhand.

Nu hade jag köpt ett hus, faktiskt det jag bor i än, men köket räckte ändå inte till. Det var kaffepannor högt som lågt och det fanns inte en enda ledig kvadratcentimeter kvar på väggarna att sätta upp fler hyllor på.

Plötsligt en dag som var det som jag satt kaffet i halsen. Jag fick nog. Jag packade ner hela samlingen i bananlådor och skänkte bort rubbet. Nästan rubbet ska jag tillägga. Jag behöll några favoriter som till exempel den där kvarnen som jag köpte av min jobbarkompis på fabriken och som hade startat hela min samlarresa.

Det är söndag och jag har dammat mina kära loppisfavoriter som faktiskt fortfarande har en plats både i mitt hjärta och i mitt kök. Dock är båda dessa utrymmen idag betydligt mindre för just kaffe.

Min Sigvard Bernadotte, min Don Pedro och mina vackra Kockums-pannor får sig en kärleksfull smekning med dammtrasan och sätts sedan tillbaka på hyllan i ny ordning.

Ännu kan jag med en lätt suck sakna de oöppnade kaffeburkarna och inte minst det där vakuumpackade Gevalia-paketet som måste vara något helt unikt i sitt slag. Rostpannan saknar jag också.

Förutom den hårt bantade samlingen i köket så har jag även kvar lasarettsperkolatorn i en garderob där uppe på andra våningen. Den användes faktiskt vid några större festligheter, ett bröllop och vid en kräftskiva.

Att samla kaffepannor var som ni förstår ingen särskilt dyr hobby och fina kaffepannor från förr har fortfarande modesta prislappar. Det vet jag för jag kan nämligen fortfarande inte motstå att gå in på en loppis.

I morgon på en blogg nära dig: Bokstaven M.

About these ads