C som i Cookie.

Självklart C som i Cookie, min hund och trogna vapendragare. Cookie är en 4 årig rottweilertik. Cookie är min tredje rottis och faktiskt min tredje Cookie eftersom alla tre har haft samma namn. Cookie 1, Cookie 2 och Cookie 3.

Cookie 3 föddes i en kull av 13(!) valpar men hon hade bara en syster. När jag kom till gården så hade Cookies syrra redan flyttat hemifrån.

Enligt jordbruksverket så är hon inte någon riktig rottweiler utan en blandras eftersom rasen inte kan styrkas med stamtavla präntat på finpapper med vattensigill. Dock utan vidare tvekan häri var både Cookies mamma och pappa rottisar. Cookies pappa var för övrigt den största rottweiler som jag någonsin sett, hans ena framtass täckte hela min stålhättesko i storlek 43. Han var dessutom den busigaste farsa jag träffat.

Jag hämtade Cookie en ljum vårdag på en bondgård i bohuslänska Dingle. Jag var mitt uppe i en djup personlig kris. Jag hade under hösten både hunnit träffa en tjej, bli sambo, förlova mig och sedan bli dumpad under bara några korta månader.

Hon hette M…, det får räcka så. M var otroligt charmig, glad och bara strålade av livsglädje. Hade hon bett mig att ner månen åt henne så hade jag gjort det. Vi  träffades via nätet , 55 mil bort. Jag åkte dit en strålande lördag just då sensommar blir till höst. Vi skulle bara träffas för att se vem vi var. Förälskelsen slog ner som en sjuhelvetes högsommaråskblixt och kärleken stod i himmelshöga lågor bortom all räddning.

Jag fixade jobb och hon flyttade in efter en alldeles för kort tid av bekantskap. Vi förlovade oss och två veckor senare hade hon flyttat igen – hem till sin nya arbetskamrat som var hårdrockare och samlade på ockulta prydnadsfigurer.

Mattan jag stod på rycktes undan i ett svep och jag föll baklänges. Men ödet ville mer. Jag blev osams med en av min bröder, en brorsa som jag istället just då verkligen hade behövt. Nästan som i ett bibliskt straff från ovan så drabbades min hund, Cookie 2, av en obotlig sjukdom och jag tvingades ta bort henne.

Dom fick leda ut mig bakvägen och jag kom bara nån mil från djursjukhuset där jag tvingades stanna bilen. Jag grät helt otröstligt, så där som bara små vilsna killar som är väldigt långt från mamma kan göra. Jag bara satt där långt ute i ingenstans på en P-ficka och grät. Jag var helt lost. Jag var så ledsen att jag inte ens kunde lokalisera mig. Mina ögon var så fyllda av gråt att jag inte ens visste vart jag var, eller ens vem jag var. Jag föll handlöst ner i ett stort svart hål. Jag ville inte leva längre.

Det blev läkare, psykiatri och kurator. “Du måste skaffa dig en hund igen Leo” sa kuratorn. Nästa gång du kommer så vill jag se en valp här” sa hon. Läget var egentligen inte rätt för en ny hund, ensam och med ett yrke långt borta flera dagar i sträck. Men jag kände själv att skulle jag fixa det här så måste jag ha en ny kompis.

Min chef sa ok till hund i lastbilen och min kollega sa; “Bara jag inte får några hundhår på mina ostmackor så…” Jag tror att vår hytt var den mest välstädade på hela åkeriet. Nu mer så bestämmer jag själv vem som ska få åka med i min alldeles egna lastbil.

Varför just rottweiler, kanske någon undrar. Jo, för att det är en sån go hund. Lugn och trygg och med ett enormt stort självförtroende. Är det något jag har svårt för så är det små nervösa hundar som står och skäller utanför Konsum. Rottisar är intelligenta, snabbtänkta och har alltid nära till lek. Jag har inte träffat en enda sur rottweiler. Dom är sociala och alltid med glatt viftande svansar. En hund värd att leva för helt enkelt.

Vad M gör idag har jag ingen aning om. Kanske hon går där hemma och dammar hans demonfigurer och strålar så som hon en gång gjorde mot mig? Jag vet inte och bryr mig egentligen inte heller. Jag har min egen lycka nu och att må så här gott är det få förunnat.

I morgon; Bokstaven D.

Over and Vov

About these ads