Strax utanför New York

Hemma låg det en avi i postlådan.

Avin var från banken och gällde min lastbil. Summan att betala var 22 698 Kronor, inklusive ränta och amortering. Efter att för något kort ögonblick glatts åt den låga räntan, samt att det nu endast återstår 413 340 Kronor att betala, sa jag till min kvinna; ”Varför inte ta en räkmacka?”.

Vi kopplade vår tjocka hund och for till stan, som i det här fallet är Vänersborg. Vänersborg ligger vid Vänerns södra spets och Vänern är en insjö strax utanför New York. På Skräcklan, som ligger just vid ovan nämnda sjö, ligger Skräcklestugan, en av kommunen ägd men av Gymnastikföreningen(!) driven kaffestuga.

Personalen var både atletisk och hälsosamt trevlig och grädden på våfflorna äkta. Det hörde vi nämligen då tanterna framför oss beställde just våffla med hjortronsylt, en vaniljglasskula och ”är grädden äkta?”. Det var den.

Jag sa till min kvinna; ”Varför inte ta en räkmacka i det övre prissegmentet?”. Mia kunde inte finna en enda anledning att så inte göra. En lyxräkmacka, en folköl, en tjock hund och någon man älskar så är man ganska nöjd med tillvaron. Så trevligt har man inte ens i New York.

Hej från Leo

Not for sale in the U.S.A.

Jag drar i snöret men min gräsklippare vill inte starta.

Jag drar och jag drar i det förbaskade snöret men motorn puffar bara till kort. Så frustrerande irriterande. Som om det inte vore var villägares prövning nog att varje helg klippa detta ständigt växande frodiga gräs. Jag torkar svetten i pannan och släpar in den trilskande maskinen i verkstaden. Jag skruvar bort den stora plastkåpan, startsnöret och bensintanken. Jag demonterar förgasaren och blåser rent. Bakom förgasaren sitter en liten präglad metallskylt. Not for sale in the U.S.A.

Jag läser skylten igen, Not for sale in the U.S.A. Får inte säljas i USA? Varför? Varför duger inte min orange Husqvarna gräsklippare i Amerika? Jag lägger ner verktygen och funderar ett slag på saken då vår granne tjoar borta i rabarberna iklädd endast bikini. ”Hoho någon här?” Vår granne har solat, men nu vill hon göra rabarbermarmelad. Mia släpper ogräshackan och kommer fram. Jag kommer efter för jag tycker att det hör till god ton. Vi byter några artiga fraser över den oxalsyrehaltiga växten och jag tycker själv att jag växlar blicken lagom naturligt mellan rabarberna, Mia och vår snyggt lättklädda granne. Inte för mycket på något utan lagom länge på varje. Rabarber, Mia och grannen. Efteråt frågar jag Mia om det verkligen var lagom länge men hon hade inte ens tänkt på saken, så jag antar att det var det.

Jag återmonterar metodisk allt i bakvänd ordning, bensintanken, startsnöret och den stora plastkåpan. Motorn brummar igång på första rycket. Kan nån begripa varför inte en sån här bra gräsklippare får säljas i Amerika?

Leo – Direkt från verkligheten

Hemska mig

Mia har erbjudande om nytt jobb.

En fast tjänst. Sedan Mia flyttade ner från Strömstad har hon bara haft ett vikariat på förskolan. Den nya fasta tjänsten är ute i förorten, det där stället vi alla vet finns, men där få av oss varit. Vi pratar om det vid frukost. ”Det känns rent spontant som om allt skulle vara enklare därute” säger jag som vet hur krävande högpresterande föräldrar på rikemansidan kan vara. Fru Fjölhagen, som likt de flesta där uppe på höjden fått sitt enda barn alldeles för sent i livet och som ständigt kritiserar den pedagogiska verksamheten. ”Min Olav berättade att ni minsann inte ätit frukt här på flera dagar trots att det uttryckligen står i verksamhetsplanen att det ska vara fri tillgång till färsk frukt”. Personalen tas lite på sängen och kommer med någon vag ursäkt och ett tunt löfte om bättring varpå Fru Fjölhagen spänner ögonen i vederbörande. ”Ja men då emotser jag en förbättring och förväntar mig att Olav får en frukt idag”.

”Det kan nog bli strul där ute i förortens småbarnsavdelning också” säger jag och skämtar med kraftig balkanbrytning; ”Du se min som naken! Du kvinna och sett min son naken! Nu vi döda dig, men först vi döda din bil”. ”Utanför ser du din fina Mazda helt utbränd” säger jag och skrattar hjärtligt rått.

Vi brer en macka till, med ost och skinka, och räknar på avstånd i kilometer kontra tid. ”Det är lite mer raka spåret dit ut” säger jag, ”så tidsmässigt går det nog fortare, ja om du nu inte hamnar i en vägspärr förstås”. ”Vägspärr?” undrar Mia lite oförstående förvånat. ”Ja, du vet en sån där man sett på TV. Taggtråd virad runt en vägbom och biffiga män med håriga bringor, mörka solglasögon och kalashnikov”. Nu tycker inte Mia att jag är rolig längre. ”Det är ett jobb” fnyser hon. ”En fast tjänst som trots alla dina fördomar kan bli både stimulerande och spännande med nya utmaningar”. Jag dricker upp mitt kaffe och skäms lite.

Vi dukar av köksbordet och lägger oss på sängen igen. Vi ligger och pratar lite slött då Lillen yrvaket kikar in. Han kurar ihop sig mellan oss och jag berättar lite om skolgården där jag kör just nu. Om lärare, byggarbetare och stadsarkitekter. ”Leo” säger Lillen plötsligt. ”Varför är det bara tjejer som jobbar i skolan och bara killar som kör lastbil?”. Jag funderar en stund för i mitt digra förråd av fördomsfulla motsatsskämt finns mycket att hämta, men tillfället är inte rätt känner jag utan svarar så kloktänkt jag bara kan; ”Så är det inte riktigt. Det finns allt både tjejer som kör lastbil och killar som är lärare”. Men envist på min näthinna dyker föreställningen om grovhuggna hen i skogsmaskinen upp och fjolliga hen med förklädet på fritids. Hemska mig!

Leo – Direkt från bonnhålan Vargön

Om trädkramare

Det är Erik som sågar.

Regnet vräker ner över skolan mitt i Trollhättan med det lustiga namnet efter en Australiensk marklevande fågel. Det ska bli ny fin skolgård här, men några av träden passar inte in i den nya planen.

”Det är lite synd på så fina träd” säger Erik och drar igång motorsågen ute i hällregnet. Jag tar en bild och skyndar in under ett skärmtak.

Några förtvivlade lärare springer över skolgården under gemensamt paraply. ”Varför sågar ni ner våra träd!?”. Fler lärare kommer, denna sommarlovets första dag. Vi är 10 personer som står och tittar på Eriks obarmhärtiga motorsåg. Träd i tätort engagerar. Sådana här träd sågar man inte ner hur som helst. Kanske för att det är så ont om träd bland alla gator och hus? ”Det finns nya träd inritade på den nya skolgården” lugnar jag, och hällregnet lättar lite.

Leo – Mitt i verkligheten

Nere i stan bl.a.

Sammanfattning.

Måndag. Magra, Trollhättan, Vänersborg och Vänersnäs. Kul bonde med väg av gammalt porslinskross. ”Tanterna är som galna att gå här och plocka”. Lunch hemma. Man hinner diska, dammsuga och skriva kul lapp till sin partner som ju inte vet att man varit hemma mellan. Markus, David, Stefan och Yngve. Markus gillar gamla Amerikanska bilar och Yngve berättade att Volvo bygger ut. Han var med sist också, var det 1999?

Vänersborg igen. Hade Markus örhänge? Tog en bild, hans polisonger hade fått Elvis att trivas. Några mailar och undrar var ”stan” ligger. Stan i min blogg är Vänersborg, men åker jag till Trollhättan så är det inget annat än Trollhättan trots att det är ungefär lika långt till båda städerna. Bor man däremot på Tjörn så är inte stan den närmsta, som ju är Stenungsund utan Göteborg. ”Nere i stan” säger de och åker ända till Göteborg. Men det beror nog på att Tjörnbor inte gillar sina närmsta fastlandsbor och vise versa.

Tappade jag tråden nu? Måndag. Sol och blå himmel. Galet vacker lövallé genom Lilleskog. Brorsan berättar över telefon om hur hysteriskt många män från mellanöstern som ringde på deras gamla Skoda. Varför är invandrade arabiska män så tokintresserade av gamla begagnade bilar? De har ju inte ens särskilt stora polisonger? Lillen, Mamma Mia och middag i trädgården. Nämnde jag porslinsvägen? Om nu bara tanterna kan lämna den i fred.

Over and out

På begravning

Det är söndag och regn.

Men knappt hinner vi dricka upp kaffet till frukost förrän solen skiner från blå himmel. Jag och min Mia bestämmer oss för att gjuta nya grindstolpar. Vi gräver hål, lodar och måttar och blandar färdig grovbetong ur papperssäckar från lågprisbyggvaruhuset. Under arbetets gång berättar jag två historier, jag gillar nämligen att berätta.

”Jag har upplevt två olika begravningar i mitt liv” berättar jag och fortsätter; ”De båda avlidna hade flera likheter med varandra, förutom att den första var en man och den andra en kvinna. De båda gick bort alldeles för tidigt, bara 60 plus och båda hade cancer. Ska man placera in dom i samhällsstegen så låg de båda något steg över vanlig medelklass. Båda hade vuxna barn och båda var familjeföretagare, inte för att jag tror att det har någon betydelse i sammanhanget, själva poängen i historien kommer nämligen i begravningskaffet efter”.

”Den första familjen var jag väl bekant med och här var det mannen i familjen som lämnat in. Mest bekanta var dock min storebror som var jämgammal med deras son. De var snåla, eller ekonomiska om man så vill. Landgången med lättöl, kaffe och kaka, var prisoffererat till lägsta möjliga. Bjudlistan var snäv och handplockad, inte efter mest saknad utan efter betydelse. Brorsan hade mer betydelse än mig, men det gjorde mig inte så mycket, jag gillar ändå inte offentliga tillställningar av något slag. Själva begravningsgudstjänsten var dock öppen för alla och jag gick dit. Efter själva processionen kom sonen i familjen fram till mig, harklade sig och frågade något lågmält med knäppta händer om inte även jag hade möjlighet att deltaga vid begravningskaffet efter. ”Ja, det blir något enkelt att äta och några ord till minne i samlingssalen här borta”. Det ville jag egentligen inte, men kunde inte förmå mig att säga nej. När jag så sitter där i församlingshemmet och försöker peta i mig en billig landgång med gravad lax och löjrom, som jag verkligen hatar, böjer sig min bror viskande i mitt öra: ”Det var några som inte kunde komma. Pinsamt med tomma platser. De fick fylla upp med andra…”. Där någonstans valde jag att inte fortsätta mitt desperata tuggande på prisvärd gravad lax. Varför göra sig till liksom?”

Det kommer ett kort regnskur och vi skyndar in de känsligaste verktygen i garaget och sätter oss på verandan ett slag. Regnet duggar hårt mot det bandade plåttaket och i fjärran dundrar åskan och det känns så där riktigt sommarmysigt. Vi tar en sparad kopp ljummet termoskaffe och en bit köpt Tobleronetårta som är hemskt söt. ”Det var två familjer sa du” säger Mia och jag fortsätter mitt berättande;

”Den andra familjen var jag bara ytligt bekant med, och egentligen mer bekant med mannen i huset än med kvinnan som var den bortgångna. Jag möter mannen nere på byn och visar mitt deltagande i sorgen. Mannen säger; ”Du måste komma på begravningen”. Även här känner jag en viss ovilja för jag är verkligen obekväm i samkväm av alla de slag. Men kan man verkligen säga nej till en sörjande människa som ber om visad förståelse i en av livets alla svåraste stunder? Självklart inte! Så jag tar åter på mig mina sorgligaste gå bort kläder och cyklar bort till kyrkan. Kyrkan är fullsatt och jag ser på den saknande mannen och hans barn att de verkligen uppskattar min närvaro och det känns lite lättare. ”Nu är det mat efter” säger änkemannen och lägger sin grova näve på min axel. ”Men inte ska jag…” protesterar jag så där taffligt dumt som bara vi torra nordbor kan i sådana här sammanhang. ”Du ska komma med!” insisterar mannen. ”Sån var Gunilla förstår du. Alla ska med. Ingen ska lämnas utanför och det finns plats för alla”. Sedan berättar mannen att han, förutom de formellt inbjudna, även beställt några extra kuvert för sådana som mig som bara råkade komma förbi. ”Sån var Gunilla förstår du och det här är hennes begravning” säger mannen så där rakt och rekorderligt som bara Sigge Furst i en gammal svartvit Svensk långfilm kan göra”.

Regnet lättar och lika snabbt som i ett kulissbyte på teatern byter himlen från sotsvart till klarblå. Vi skyfflar mer betong och jag fortsätter min berättelse.

”Det var förrätt, det var varmrätt, det var efterrätt och det var vin på flaska, bästa fatöl, konjak och likör. Maten var förträffligt god och där var uppassande servitriser i svart med vita spetsförkläden och där var en riktig trubadur som både sjöng så vi snyftade och sjöng så att vi kände hopp om livet. Det var sen eftermiddag när jag cyklade hem genom parken i den varma septembers sköna brittsommar och jag hade just upplevt något sorgligt fint”.

Vi trippelkollar lod, våg och alla tänkbara vinklar på våra nygjutna grindstolpar och känner oss ganska nöjda ändå. ”Kan man lära något av de här båda historierna” frågar jag lite filosofiskt och ser på min älskade kvinna. Mia ställer undan vattenpasset och funderar ett slag. Hon ser på mig och dröjer något med svaret; ”Kanske att båda lik förbaskat dog?”

Leo – Direkt från verkligheten

Välkomna

Vi sitter i förtältet igen.

Kommer vi någonsin att lämna gården med vår pyttelilla husvagn? ”Den här campingen är ju minst femstjärnig” säger jag och häller upp ytterligare en kopp kaffe.

”Såg du?!” säger Mia plötsligt. ”Nej? Såg vad?” ”En fågel flög in under taket vid balkongen”. Jag tittar och jag tittar men inte ser jag nån fågel inte. ”Nu! Såg du nu?”. Jag flyttar min solstol, köpt för 99 spänn på Jula Postorder, och släpper inte hustaket för ett ögonblick. Då kommer den igen. Den vickar på stjärten och jag känner igen den, för det är en av få arter jag kan namnet på. Sädesärla.

Ett par sädesärlor har byggt bo under taket, alldeles vid balkondörren. Först blir jag lite irriterad. ”Jaha, det här var ju inte vad jag planerat för sommaren. Så vad ska de nu ställa till för problem? Mögel, fukt och ohyra? Och hur kommer detta att påverka taxeringsvärdet?”. Taxeringsvärdet är nämligen väldigt viktigt för villaägare. Sedan tänker jag ett varv till och blir nästan lite rörd. ”Så fint. Tänk att ni ville bo här hos oss, under vårt tak. Välkomna. Hoppas ni ska trivas”.

Det är sommar, helg och ledigt. Vi käkar kokt potatis, den sista av vinterpotatisen, Scans ekologiska köttbullar med egen gräddsås och Mor Annas rårörda lingon. Vi kollar sädesärlor som flyger kors och tvärs mot klarblå himmel efter insekter och vippar på rumporna. En ärla landar på balkongräcket. Spanar och vippar. Han, för jag tror det är mannen i huset, har en stor fet larv i näbben. ”Nu har han varit på Mc Donalds” säger jag. ”Stressig vecka, ungarna gnäller och frugan har PMS. Chefen har fått en orättvis snedtändning på mig och livet känns bara som ett enda jävla långt uppför. Orkar inte laga mat idag. Svänger förbi Donken”. ”Big Mc Mask” skojar Mia” och vi skrattar åt våra egna dåliga skämt.

Hej, ni där uppe på taket. Tack för att ni ville bo hos oss. Hoppas ni ska trivas. Välkomna.

Leo – Direkt från förtältet

Gillar

Cookie slickar sig i rumpan.

Hundar gillar sånt. Mia springer runt med sladdar i öronen och lyssnar på Pink, Just give me a reason. Kvinnor gillar sånt. Jag kollar Täppas Toppenblogg. Dan Syndrom, Blocket och Hemnet. Jag gillar sånt. Vad gillar du?

Hej från Leo

Sverige, en halvdansk och en finne

Nationaldagen.

Men vi firar inte heller. På radion förklarar en expert varför vi Svenskar inte firar. ”Det är ett påbud från regeringen” säger experten som är historiker på Smålands museum. ”Och det är väl inte så kul med ett påbud uppifrån om att man ska fira”. På Sveriges Radio Ekots hemsida kommer nationaldagsfirande som sjunde rubrik. Den sjätte handlar om telefonavlyssning i USA.

Vi tar elvafika i husvagnens förtält på gården och vi funderar över vad som är svenskt. Själv har jag en dansk far, är jag då att räkna som Svensk? Halva bruksorten Vargön är förresten arbetskraftinvandrad i tre decennium. Främst från Finland men även från Danmark och Norge. ”Och tur är väl det” säger jag till Mia. ”Om befolkningen i en sån här liten bruksort fått para sig ostört inbördes och utan gener utifrån så hade folk här haft tre ögon och fjäll i nacken och ingen hade vare sig kunnat läsa eller skriva”. Idag har vi fyra pizzerior och på vårdcentralen jobbar en Indisk tjej med röd prick i pannan.

Sedan tar vi Mias Japanska bil till stan. Vi måste kolla in det nya Bert Wonderland. Bert Karlsson, om nu någon minns Carola med Främling, Vikingarna och de berömda staplade röda läskbackarna i valet 1991. Några påstod att Ny Demokrati var främlingsfientliga medan Bert gjorde sig en hacka på att hyra ut flyktingförläggningar. Nu har Bert tagit över den gamla kommunala campingen Ursand. Bygget, som påminner om något slags Liseberg i Ullaredtappning, fortsätter även över nationaldagen. Lettiska byggarbetare firar nämligen inte heller något nämnvärt. På vägen mot stranden går ett par småflickor i bikini. Inget konstigt med det om de inte vore från Irak. ”Titta! Får de där verkligen gå så där” säger jag till Mia som är väldigt kunnig inom barnomsorgsbranschen. ”Det är så olika” svarar Mia. ”En del är precis som oss, men ibland kommer det små femåriga flickor som absolut inte får leka med andra pojkar i skolan”. ”Men det accepterar ni väl inte?” säger jag. ”Självklart inte! Vi måste ju följa den Svenska skollagen”.

Det är nationaldag men allt är som vanligt. I mataffären är det kö i kassorna och glassbilen trumpetar också den som vilken torsdag som helst. Men på de blå stadsbussarna vajar faktiskt idag Svenska vimplar och hemma spelar grannen Svenska Klassiker 13 på högsta volym. Så typisk Finnar!

Leo – Mitt i Sverige

Lika fin

Det är veteranbilar vid slussarna.

Det luktar olja bensin och gammalt Engelskt läder. Det är tokrenoverat original och orörd patina. Det är Rekord, Amazon och Taunus. Det är onsdag mitt i veckan och det är femtiotalister i jeans med matchande blå jeansjacka som verkar unga. Det är blåsorkester med en kul liten tant i mörka solglas som spelar trumpet. Det är små barn, stora barn och glass i strut. Det är stort Amerikanskt med många bokstäver i emblemet, Chevrolet Impala och en liten Engelsk köttbulle, A40. Det är sval svensk försommar med gult björkpollen över blanksvarta lackeringar. Det är gamla bekanta och sådana man inte minns namnet på. Det är brorsan Martin med barndomskompisen Pelle och min Mia. Det är Trollhättan, små hundar som gläfser, feta Rolls Roys och en gammal Volvo med ny turbo.

Sedan åkte vi hem i Mias moderna Mazda. ”Funkar lika fint det” sa Mia. ”Ja” sa jag. ”Lika fint, men inte luktar den nåt inte”.

Leo – Direkt från en onsdag